Arbetslinjen 2.0

Låt oss först blicka bakåt och utvärdera Arbetslinjen 1.0, som till sin natur är kvantitativ.

Sedan kommer vi till Arbetslinjen 2.0, som jag föreslår utvecklas med en kvalitativ dimension.

Arbetslinjen formades tidigt år 2006, dess tre pelare är:

1. Gör det lönsamt att arbeta

2. Gör det lönsamt att anställa

3. Gör det lönsamt att starta och utveckla företag

Med dessa tre strategier har vi nu några år sökt att använda marknadsekonomins inneboende kraft för att öka mängden arbete.

Detta syftar till att ge fler individer den trygghet och gemenskap som kommer av att ha ett arbete, men även den trygghet som kollektivet får genom att fler producerar.

Vad gäller första pelaren har det främsta instrumentet varit jobbskatteavdrag. Här har sänkt skattesats på arbete lett till ökade skatteintäkter, eftersom fler väljer att arbeta.

Den ekonomiska teorin bakom detta beskrivs av Lafferkurvan.

Andra pelaren möts med riktade instrument där de sociala avgifterna sänkts mest för de äldsta och de yngsta på arbetsmarknaden. Det gör att fler äldre och fler ungdomar anställs och i synnerhet att de får behålla jobben under lågkonjunkturer.

Den tredje pelaren, handlar dels om regelförenklingar. Något som är svårt att mäta. Upplevelsen som företagare är främst att utvecklingen med ständigt ökande regelbörda har knäckts och att olika myndigheter varit olika framgångsrika, inte att bördan minskat markant. Allt regelverk och all tillämpning är heller inte statlig, mycket är kommunalt. Här finns mer att göra! Dels handlar detta om skattelättnader, många små positiva förändringar gör en stor å. En av de senaste och som glädjer mig mycket är sänkta sociala avgifter för forsknings- och utvecklingstjänster.

Ger det resultat? Jobbas det mer?

Utvärdering är viktigt. Några mått florerar, alla visar en del av verkligheten men många mätetal är problematiska att utvärdera mot.

Ett par saker har hänt under de gångna åren, förutom arbetslinjen, som vi bör känna till först.

1. Demografin har förändrats. En dramatisk ökning av andelen i pensionsålder och andelen ungdomar har skett samtidigt. Den klämda medelålder, som arbetar mest timmar per person, har blivit allt mer klämd i betydelsen att denna mest produktiva ålder utgör en allt mindre andel av befolkningen. Befolkningen som helhet och andelen invandrare har även den ökat kraftigt.

– Det gör mätetal som sysselsättning och sysselsättningsgrad för hela det arbetsföra åldersintervallet svåra att utvärdera mot. Det är mer lämpligt att se på ålderskategorier var för sig, för att se effekt av arbetslinjen rensat för ålderssammansättningen.

2. Den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talets depression har drabbat världen.

– Det gör att åren 2009-2010 blir jämförelsestörande och om de inkluderas bör man jämföra hur Sverige klarat krisen jämfört med andra och/eller vara medveten om att alla länder upplevde en svacka denna tid.

Så med detta i minnet, låt oss se hur det gått.

Hur mycket jobbar vi?

Sysselsättningsgrad och sysselsättning är de vanliga måtten, men de visar hur stor andel som jobbar, respektive hur stort antal som jobbar. Inte hur mycket vi jobbar, bara att vi gör det.

Låt mig därför först visa totalt arbetade timmar i Sverige:

20140725-174150.jpg

Det är en ökning med 7,8 % i antalet arbetade timmar från år 2005 till år 2013.

Vi jobbar således mer efter krisen än innan krisen. Men vi har också blivit fler.

Så här ( nedan ) ser utvecklingen av befolkningsmängden i arbetsför ålder (15–74 år) ut, samt en graf över antalet sysselsatta.

20140725-194337.jpg

Hacket under den globala krisen känns igen från grafen över antal timmar, men visar nu antalet som jobbar.

Antalet i arbetsför ålder har ökat med 7,4% (från 6663 till 7156,3 tusen).

Ökningen i befolkningen är således lägre än ökningen i arbetade timmar. Av detta kan vi sluta oss till att arbetslinjen har fungerat. Men inte hur väl den fungerar. Vi har ännu ej tagit hänsyn till demografiska förändringar, eller global kris.

Såhär väl lyckas inte de rödgröna, ens i medvind.

Antalet sysselsatta har ökat mer procentuellt än vad befolkningen gjort. ( Från 4347,6 till 4704,7 tusen). En ökning med 8,2%

Men nu till denna utvärderings kärna. Vad har hänt med arbetskraftens kärna, de som är 25–64 år gamla?

20140725-200902.jpg

Det framgår tämligen tydligt att dessa funnit det lönsamt att öka sin arbetsinsats. Undantaget är de yngre (25–34), som ligger mer stabilt (-2,6%). Jag har inte grottat i skälen, som sannolikt är flera; Skälen kan vara svårare med tillträde till heltidsarbeten till följd av global kris och stor ungdomskull, dels fler som även läser på universitet och därför jobbar deltid, föräldraledighet, mm. Det är dock inte dåligt att bibehålla medelarbetstid i yngre åldrar, givet att andra länder upplevt stora tapp.

Så här har medelarbetstid utvecklat sig i övrigt:
25-34 -2,6%
35-44 +2,6%
45-54 +7,7%
55-64 +10,7%

Men, denna statistik visar inte hela sanningen, utan halva. Den visar de timmar som arbetas av de som har jobb, men inte hur många som har jobb.

Så hur har andra halvan, sysselsättningsgraden, förändrats? Hur stor andel har jobb?

Ålder, 2013, 2005, diff p.e, differens i procent.

25-34 80,8%, 80,2%, +0,6, +0,7%
35-44 88,5%, 86,3% +2,2, +2,5%
45-54 86,7%, 84,9% +1,8, +2,1%
55-64 73,7%, 69,6% +4,1, +5,9%

Så här ser vi att för samtliga ålderskategorier i den ålder som huvudsakligen är sysselsatta, så har sysselsättningsgraden ökat kraftigt.

HUR ser då HELA sanningen ut?

Jo, vi multiplicerar helt enkelt de två halvorna. Förändring i överenskommen medelarbetstid, med förändringen i andelen som jobbar denna tid. Då får vi förändringen av ett mer heltäckande jämförelsetal.

Detta är hur sysselsättningsgradjusterad medelarbetstid, eller om man så vill, medelarbetstiden för hela befolkningen inom åldersintervallet, inklusive de icke sysselsatta har utvecklats:

2005-2013 Förändring av medelarbetstid för samtliga i befolkningsgruppen, inte endast sysselsatta.

25-34 år 0,974*1,007= -1,9%
35-44 år 1,026*1,025= +5,2%
45-54 år 1,077*1,021= +10%
55-64 år 1,107*1,059= +17%

Så ser alltså förändringen ut. Detta är resultatet av arbetslinjen 1.0 när man tar hänsyn till både det att en större andel jobbar, samt att dessa jobbar fler timmar.

Inget officiellt statistiskt mått finns som visar detta. Det är mycket synd.

Så, inte minst mot bakgrund av en global ekonomisk kris under perioden så vill jag lyfta på hatten, i häpnad, över arbetskraften i övre medelåldern för en smått otroligt ökad arbetsinsats.

Slutsatsen är att arbetslinjen 1.0 fungerar mycket väl, mot uppsatt mål.

Om det inte varit för att de åldersgrupper som jobbar mest, minskar (Länk) så skulle detta också givit ett kraftigt genomslag i mer vanligt förekommande mätetal.

Är det då inte nog?

Nej. Naturligtvis måste detta försvaras mot de som vill bryta ned drivkrafterna till jobb, men liksom mätetalen endast visade halva sanningen om kvantiteten, så är inte heller kvantitet allt.

Även kvalitet har betydelse och vi gör klokt i att komplettera arbetslinjen med ytterligare en dimension. Jag har de senare åren propagerat för detta. Helt nyligen, skrev en mycket lovande vikarierande ledarskribent helt kort på snarlikt tema i SvD. Läs!: Alice Teodorescu.

Jag menar att arbetets nytta inte enkom är en volym, vare sig för oss individer eller för vårt gemensamma samhälle.

Fler måste komma bättre till sin rätt på jobbet!

När vi bättre får utlopp för vår kreativitet, när vi uträttar mer kvalificerade uppgifter och när vi trivs med vårt jobb då blir värdet större av varje arbetad timme.

Detta värde mäts i kronor och därmed i offentlig välfärd och individers frihet, men detta värde mäts också i ökad arbetstillfredsställelse och livskvalitet.

Det är arbetslinjen 2.0 och tillsammans bör vi forma dess bjälkar att bäras på de pelare vi redan byggt.

Kommentarer:

Kommentera