Andra varningen

Detta är mitt andra inlägg på temat försvar och säkerhet.

Del 1, av den 13 februari 2013, finner du här: Varningsord för försvaret.

De bör läsas i ett sammanhang.

Sist konstaterade vi bland annat att: “Vi är i en brytningstid. Mål som rör Sveriges säkerhet bör åter sättas främst.”

Detta har sedan dess också inträffat under tryck av händelser så som rysk annektering av Krim och destabilisering av Östra Ukraina. Vilket, jämte ryskt uppträdande i luftrummet, upprustning och övningsintensitet i övrigt i närområdet, lett till ett skifte i hur försvarsberedning och försvarsmakt prioriterar.

Redan innan förra inlägget inträffade den ryska inmarschen i Georgien, ett av flera led i en redan då tydligt pågående expansion.

Att jag väljer denna kväll för nästa avsnitt är föranlett av sanktioner som skall riktas från EU och besläktade motåtgärder, som aviseras från Ryssland. Det är viktigt att veta att sanktioner inte, vilket är den vanliga missuppfattningen, är alternativ till väpnad konflikt mellan parter. Det är istället ett förstadium till väpnad konflikt.

Och för inblick i den skala av politiska åtgärder där millitära medel bara är ett av många medel på en glidande skala kan föregående inlägg läsas. Det är inte något annorlunda, det är samma.

Vår stora granne saknar konkreta fysiska barriärer, som avgränsar sitt territorium, annat än norrut. Det leder till att man sökt skydd genom buffert. Man vill dominera grannar genom expansion, medan grannar å sin sida ej vill vara dominerade.

Genom denna växelverkan har Ryssland pulserat i sin geografiska utbredning och i sitt inflytande över tid.

När Sveriges invasionsförsvar avvecklades till förmån för ett modernt lättrörligt och lätt tillgängligt miniförsvar, var vi också i en brytningstid. Då gjorde jag min värnplikt och upplevde omdaningen av jägarförbanden inifrån. Det var experimentverkstad. Mot bakgrund av rysk kontraktion prövades vår användning och utrustning för radikalt annorlunda uppgifter.

Vid denna tid sattes, vist av insikten om grannens cykliska natur, några flaggor upp när det var dags att åter bygga numerär för att inte komma på efterhand.

Samtliga dessa flaggor har nu lyfts. De var:

1. En negativ demokratisk utveckling i Ryssland
2. Återtagning av landstigningsförmåga i Östersjön
3. Återtagen luftlandsättningsförmåga och
4. Ökad global närvaro

Det är därmed dags inte endast för skiftat fokus, utan även för återtagning.

Ett hinder finns dock för detta: En blockövergripande Politisk naivitet i försvarsfrågor.

Jag ser mig som traditionell moderat, i betydelsen att stå upp till försvar för:

Plogen, Svärdet och Korset.

Men inte som en “gammal-moderat” i betydelsen att det var bättre förr. Vi behöver verkligen förnyas. Vi behöver ett rörligt, gripbart och kvalificerat försvar. Det behöver vara väl tränat och fungera i samverkan. Så långt är jag med. Men jag är altså traditionell i bemärkelsen att det också skall vara väl dimensionerat och anpassat för styrketillväxt. Inte som nu anorektiskt.

Jag ämnar inte nu göra stora utflykter kring värdet av vare sig kors eller plog, utan uppehålla mig vid svärdet. Men låt oss bara konstatera mot bakgrund av pågående folkmord på kristna i Irak att för att kunna bebo och bruka en plats och ha den tro man själv trivs med, så gör en nation eller ett folk klokt i att bemästra konsten att försvara sig. Mer explicit: Konsten att försvara sig själv. Först, som sist.

Det där är en evig sanning, äldre än människan. Men vi har likväl glömt den. Det är vad jag menar med naivt.

Låt oss ta det mest uppenbara hotet mot fred och säkerhet i Europa. (Nej det är inte Israel, som man kan tro om man läser kvällspressen). Det är det ryska ledarskapet, kretsen runt Putin i allmänhet och denne själv i synnerhet.

Det misstag vi gör är att tro att denne agerar utifrån en kalkyl om den nationella nyttan av olika åtgärder och beter sig logiskt och rationellt utifrån det.

Putins popularitet har även den pulserat. Närhelst den varit låg har den lyfts till höga höjder av aggression. Så skedde efter inmarschen i Georgien. Sedan dalade åter hans stjärna, för att sedan stiga med annektering av Krim.

Snart igen frågar sig allt fler ryssar: Är det en stark man, eller är det fel man?

Det ger då upphov till fler utrikespolitiska aggressioner. Aggressionerna är således tecken på svaghet, eller det att man upplever sig trängd. Det är inte tecken på styrka och dessa utfall är inrikes betingade i väl så stor grad som utrikes betingade.

Putins doktrin vilar på en tripod av
1 rysk-nationalism,
2 fossil energi och
3 en stark försvars och säkerhetsapparat.

Men det är viktigt att förstå att dessa instrument spelas på helt utbytbart med varandra och alla i syfte att trollbinda den inhemska ryska publiken vid fixstjärnan, ledaren. Därvid är det av vikt att framstå som stark. Jag säger framstå som, vilket inte är det samma som att vara stark. Detta går vägen ooch ryssar låter sig duperas så långt som aggressionerna är i huvudsak lyckosamma.

Europa har även tidigare sett denna sorts ledarskap. Det ledde till katastrof.

Vi närmar oss nu ett läge då expansion/aggression kommer möta motgång. När detta sker – och sannolikt blir det i Östra Ukraina, så har denna sorts ledare endast ett svar att ge: Ökad aggression.

Man gör klokt i att förstå publiken för detta. Publiken är den inhemska ryska.

Det att, även det idag, en domstol i Haag i Nederländerna beslutade att ryska staten skall betala skadestånd för styckningar av företaget Yukos, kan tyckas passande om än det inte utgör någon tröst i det att den ryska statsledningens aggressioner kommer tillbaka och biter den.

De sår som de skördar. Varken att plocka sönder företag, passagerarflygplan i luften, mänskliga rättigheter på marken, eller sina grannländer är i längden hållbart.

Men samtidigt innebär sådana små sår och det att björnen nu trängs hårt i en av tripodens tre ben, den ryska nationalismen, att de andra två benen kommer tas i anspråk för att fortsatt framstå som stark inför hemmaopinion.

Dynamiken i grannens ledarskap innebär att scenen för att demonstrera styrka inte alls behöver bli (endast) den punkt där denne är trängd. Fokus kan då önskas på annan plats.

Scenen kan bli en punkt där man bedömer oddsen så som fördelaktiga och med de av instrumenten man tror sig nå bäst framgång. Det kan framstå som sporadiskt och irrationellt, men det har en logik. Bara inte en logik av den sort när vi naivt trallar på att det inte finns hot i vårt närområde.

För det gör det.

Givet att ett av tripodens ben är en reformerad rörlig rysk krigsmakt och att det i vårt hörn av världen ställs mot ett miniförsvar, så bjuder vi på mycket goda odds. Det är i samma omfattning mycket oklokt av oss att fortsatt göra så, alldeles oavsett hur rysk statsledning överlever den kommande motgången och förtroendedippen, så bör vi höja garden.

För tillfällen för större rysk aggression återkommer minst en gång per konjunkturcykel och i takt med att de lågt hängande frukterna plockas blir vårt närområde alltmer attraktivt.

Därför är det dags för återtag av millitär förmåga. Budgeten bör höjas kraftigt. Och för fler konkreta åtgärder på kort sikt kan jag hänvisa till blogg-grannen Anders G. Läs: Omedelbara åtgärder för försvaret.

Och kryssa för Anders namn till riksdagen. Tack!

Så har vi detta med NATO-medlemskap. Någon kan ha sagt att vi inte är medlemmar i NATO.
Det är – ursäkta denna liknelsen alla försvarsanställda – som att säga att hangaround / prospect klubbar inte är med i de stora tuffa MC-klubbarna i omvärldens ögon, vilket altså tekniskt sett är ett korrekt påstående.

Detta mellanläge – Solidaritetsförklaringen – försätter oss i en liknande sits. Vi har förbundit oss att gå fram till försvar för vänner men har inte samma förpliktelse från dessa.

Sven Dufvas – naivitet – vid Virta bro kan måhända vara en annan parallell, eller för att ta en tredje liknelse som förhoppningsvis är mer aptitlig vänner i försvaret än liknelsen med MC-klubbar, så är solidaritetsförklaringen och det läge vi hamnat i mitt mellan alliansfrihet och allians likt att befinna sig i öppen terräng mitt mellan två goda stridsställningar.

Det är ingen sits man vill vara i helt enkelt, den är inte långsiktigt hållbar.

Det är inte ädelt och hjältemodigt att exponera sig längre tid i detta ingenmansland. Det är bara rätt och slätt dumt.

Även andra har känt på vådan av denna rörelse. Det är en teknik Ryssland har att använda NATOs regelverk mot NATO. Organisationen får inte ta in medlemmar som har en pågående olöst konflikt och ej behärskar sitt territorium. I takt med västvänliga regeringars närmanden till NATO har så Ryssland sett till att dessa villkor ej uppfylls. Denna systematik gör Finland klokt att observera, men har även tillämpning på exempelvis en stor ö i Östersjön.

Så ska vi med i NATO?

Svaret är ja, rätt väg är att fullfölja den påbörjade rörelsen och låta vår solidaritet med omvärlden motsvaras av omvärldens solidaritet med oss.

Rätt tid för detta är snarast.

Den tvekan om var vi stod, som med timmars marginal (se föregående inlägg) höll oss utanför 1:a världskriget när Ryssland återkallade sin östersjöflotta kommer inte att återkomma. I den ryska statsledningens ögon kan Sverige inte återgå till neutralitet, vad vi än säger.

Därmed tackar jag för uppmärksamheten, med den sista utvecklingen i Ukraina:

BM-30 Tornado.

20140729-215816.jpg

Det har nyligen övningsskjutits med dem från Ryssland till Ukraina där Grupperingar av Ukrainska förband har träffats. Man kan förmoda att besättningar tränas på systemen, och det senare landets ambassadör uppger idag att Putin är i färd med att förse separatisterna med detta vapen.

Med stor sannolikhet försågs de med Buk luftvärnssystem och enheter ur Igla systemet påträffade i Ukraina har spårats tillbaka till förråd i Moskva.

Det är tänkvärt att vi terrorstämplar Hamas för deras raketer, vilka framstår som näpna fyrverkerier i jämförelse med dessa “Putinorglar” och jag nämner dem eftersom de utgör en nivå på upptrappning till så tung materiel att nästa nivå av eskalering sannolikt innebär insats av reguljära ryska förband.

Edit: Ska tillägga att den ryska statsledningens aggressioner inte endast inskränker sig till utrikes scener. Inte minst för att spela på rysk nationalism, så används ofta den inrikes scenen. Något som olika minoriteter får känna på. Även detta är ett oroväckande beteende vi känner från den Europeiska historien.

Kommentarer:

Kommentera