Allians ja, kartell nej.

Allianssamarbetet är ett samarbete för en viss sakpolitik vars bas är gemensamma politiska värderingar. Det syftar till att bli mer konkurrenskraftiga tillsammans.

Decemberöverenskommelsen, nedan benämnt kartellen, som nu 7 av 8 partier stöder och 6 av 8 ingått innebär istället en hel del teknikaliteter i formfrågor. Det syftar till att exkludera de utanför regeringsställning från inflytande, förutom i 3 utpekade politikområden där de som ej ingått överenskommelsen exkluderas från inflytande. Syftet är konkurrensbegränsande mot ett visst parti.

Under dagen som gått har jag reflekterat över varför jag gillar det första, alliansen, men ogillar det andra, kartellen. Nedan tankar kring det, först en marknadsekonomisk parallell.

Väljare förhåller sig till partier i mångt och mycket så som kunder gör till företag. Avtalslagen från 1915, senast ändrad 1975, är vad som styr överenskommelser / avtal. Där finns även EU-rätt som är i kraft.

Den lagen är inte nådig mot företag som går samman för att gynna sig själva på bekostnad av kunden och andra aktörer genom konkurrensbegränsning. Sådana avtal vars syfte är att begränsa konkurrens är, säger förarbetet propositionen från -75, ogiltiga från och med den dag de skrivs.

Det är däri min första och främsta aversion ligger mot kartellen. Naturligtvis kan och bör formsaker för hur budget tas och regeringar bildas vara reglerade. Men på goda grunder ska dylikt inte ske i civilrättsliga avtal där regler gäller olika för olika partier, utan det ska regleras i grundlag, regeringsformen och/eller riksdagsordningen där de för att gälla ska bekräftas av likalydande beslut i två på varandra följande val. I dessa formsaker skall åtskillnad ej göras utifrån partibeteckning. Dessa regler skall vara lika för alla. Och väljarna skall innan de träder ikraft få säga sitt.

Allt annat är ej demokratiskt.

Det har under dagen talats mycket om vilka partier som är vinnare och förlorare på denna kartell på lång och kort sikt. Anmärkningsvärt nog talas det inte om huruvida väljaren vunnit eller förlorat inflytande. Därvid är det uppenbart för mig att de stora förlorarna på kartellen är väljare. Väljare till höger.

Den andra källan till avsmak står några av avtalsparterna för. Vänsterpartiet hyllar i efterhand avtalet och säger sig varit informerade, men alliansens egentliga motparter har varit miljöpartiet och socialdemokraterna.

Miljöpartiet är ett extremt parti, det är mig lika främmande att ingå ett avtal som gynnar dem som det vore att ge samma gåvor till vänsterpartiet. De gynnas av kartellen på flera punkter i vad avser möjligheter att få igenom budget och ingå i regering. Explicit öppnas dörren för dem in i pensionsuppgörelsen. Fundamenta i pensionssystemet är att vi behöver jobba och skapa tillväxt. I dessa sakfrågor har inte miljöpartiet något positivt att tillföra för Sverige. Alliansen bör därför inte jämka/formulera sin politik på pensionsområdet med miljöpartiet. Att vi tvingas göra det med de på området ej fullt så extrema socialdemokraterna är illa nog.

Vilket för oss in på avtalsparten Socialdemokraterna. Under Löfvens månader vid makten har han upprepat visat att han inte står vid sitt ord. Därför är det ett närmast naivt misstag att lova denne vindflöjel fri lejd för minoritetsbudget samman med mp och v, mot att denne (eller dennes parti) i gengäld, i det fall alliansen vinner 2018, skall visa samma eftergifter i gengäld.

Churchill sa något träffande om dylika eftergifter. Att det är som att mata en krokodil i förhoppningen om att bli den sista att ätas upp. Göran Persson satte i system att få eftergifter vilket gjorde det möjligt att regera i utbyte mot löften under kommande år, vilka han som oftast sedan struntade i.

“Indian giver.” är ett träffande amerikanskt uttryck, myntat i en kulturkrock mellan västerlandets marknadsekonomiska syn på avtal och de infödda amerikanernas syn, som har kommit att betyda någon som ger bort något och sedan tar det åter. Här i ett litet utdrag ur amerikansk populärkultur, låten Indian giver, framfört bland annat av The Ramones:

….
Things we did together
You said they’d never end.
“Now until forever.” Yeah, that was what you said.
Girl, when I was down, I knew you’d always be there.
Oh, yeah!

Indian giver, Indian giver,
You took your love away from me.
Indian giver, Indian giver,
Took back the love you gave to me.

Löftet nu från Löfven är sagt att det ska gälla i 8 år, först i knappt 4 år som gynnar Löfven och därefter i 4 år som eventuellt gynnar alliansen, annars gynnar det åter Löfven.

Det är alltså 93 månaders löptid på avtalet. När vi vet att den längsta tid som ett ord från statsminister Löfven har hållit hittills är 25 dagar. Det löftet han då bröt var att utlysa extra val.

Det är således även den uppenbart bristande hederligheten hos avtalsparterna och gynnandet av deras för Sverige djupt skadliga politiska agenda i närtid som bär mej emot, givet att vi kan – baserat på historisk erfarenhet – förvänta oss att de sviker sitt ord och överger all form av ej lagstadgad överenskommelse så fort det inte gynnar dem själva längre.

Det är ett djupt bedrägligt beteende de ägnar sig åt genom att först rycka undan mattan för minoritetsregeringen Reinfeldt när de bröt praxis, varigenom den regeringen avgick och Löfven kom till makt för att sedan nu återinföra praxis för att regera ostört i minst fyra år och sedan slutligen skrota praxis igen Närhelst det passar dem och med anförande av vilket godtyckligt svepskäl som helst.

Att lita på Löfvens ord är naivt.

Naiv är den som saknar erfarenhet eller förståelse; oerfaren; omisstänksam.

Ja, ja, ja… Lätt att klaga! Men vad är alternativet då?

Vissa saker i teknikaliteterna, som att man ska ta budget i sin helhet och ej kunna bryta ut dess delar är universellt kloka ting. De borde därför införas i lagen.

Andra som inte är universellt kloka ting, bör man ej göra upp om, av ovan anförda skäl.

Det finns 8 partier i riksdagen, att 6 av dem och indirekt 7 krokar arm på en tid av åtta år i konkurrensbegränsande syfte mot de väljare som befinner sig nära det 8:e partiet är ett uttryck för ett långsiktigt mycket oklokt sätt
att bedriva politik som manifesterades i de två gångna valrörelserna. Jag skrev om det här (länk EP-valets minsta gemensamma nämnare)

Detta klimat gynnar extrema ställningstaganden och enfrågepartier, ett vanligt trick är att partierna är mot varandra. Jättemycket. Detta till den grad att det blir komiskt för den analytiske betraktaren, så har tex Mp och F! fört en bitter kamp med v om vilka som är mest mot SD och i den processen lyckats att helt undgå att berätta vilken politik respektive parti är för. Det tragiska i den komedin är att detta sätt varit oerhört verkningsfullt.

Kartellen är således ett steg på en väg som inskränker politiken i övrigt till att vara emot ett visst parti. Att ge näring åt dylikt slutar alltid i två extrema motpoler som förtär varandra. Det är jag inte intresserad av att medverka till. Hellre bör politik formas utifrån värderingar och analyser av sakförhållanden.

Rent pinsamt uppenbart blev detta när det åttonde partiet, Sverigedemokraterna, höll presskonferens inför budgetomröstningen i riksdagen och den vikarierande partiledaren framförde två postulat för att ej fälla en budget. Det ena var att ej stödja miljöpartiet. Det andra var att ej utifrån dagens historiskt sett rekordhöga nivåer på invandring, och utifrån ett nutida EU-omvärldsperspektiv extrema dito, ej ytterligare öka invandringen.

Båda dessa ståndpunkter är sådana att de är väl i linje med vad en vanlig alliansväljare anser vara klok politik. Och min poäng är att positionsförflyttningen från den tidigare linjen om halverad invandring utifrån tidigare rådande lägre nivåer där abrupt byttes mot ej ökad från dagens höga nivå. En gigantisk politisk ompositionering mitt in i alliansens väljarbas.

Därmed till slutklämmen. Det alliansens företrädare vunnit på kartellen – om än inte i mitt namn, ty för detta har de ej mitt mandat – är minst fyra år vid makten för s-mp-v, med en för Sverige djupt skadlig politik.

Det de förlorat är möjligheten att få stöd av riksdagens tredje största parti / vågmästarna, om än passivt, för budget och regeringsbildning under förutsättning att den politiken är i linje med vad en vanlig alliansväljare anser vara klokt på ett enda för mig mycket perifert politikområde. Migrationen.

I andras förmåga till rörelse på fältet ligger vådan att avvika från värderingsburen politik till ett positionerande utifrån andra.

2006 gjorde vi exakt samma sak mot (s) som (sd) nu gjort mot alliansen. Vi positionerade oss mitt i socialdemokratins väljarbas i några väl valda politikområden. De gjorde då misstaget att fortsätta definiera sig själva som tvärtemot oss och kritiserade därmed indirekt sina tidigare väljare. Alliansen gör nu om detta misstag.

Hellre än att agera kortsiktigt mot (sd) bör vi agera långsiktigt för våra väljare. Så vad hade då varit bättre?

Extra val, och/eller nuvarande regerings avgång, hade varit bättre.

Kontrasterna är slående i hur olika riksdagens partier nu behandlas av alliansens företrädare.

Mp/v&s förhåller vi oss till utifrån vad de säger sig utlova i en framtid, men struntar i hur de agerar i vår samtid – vilket är att upprepat bryta löften och torgföra en extrem vänsterpolitik.

Sd förhåller vi oss istället tvärtom till utifrån vad de som bildade partiet hyste för åsikter för något drygt decennium sedan, men struntar samtidigt i hur de agerar i vår samtid – vilket är att göra exakt det de säger och i övrigt lämna historien och inta traditionellt moderata ståndpunkter på politikområde, efter politikområde.

Kommentarer:

Kommentera