Långsamt agerande & snabba lån.

Långsamt agerande

Präglas vår regering av Preussisk ordning?

Erotema, mer känt som retorisk fråga, är en fråga vars svar är givet.

Men motiveringen av svaret kan ändå vara intressant.

Teoretikern Clausewitz skrev, i Preussen på 1830-talet, om tre krafter avgörande för krig. 
Mer känd är denne för konstaterandet att krig är en förlängning av politiken med andra medel.
Detta att likt Carl von C. betrakta krig som ett rationellt politiskt instrument bland andra har gjort renässans. I Rysslands och Kinas pågående hybridkrigföring kan vi se en glidande skala från traditionella politiska instrument sömlöst via anonyma cyberinstrument och anonymiserade gröna respektive blå män på platser som Ukraina och sydkinesiska havet, över till klassisk militär avskräckning och ytterst våldsanvändning. En palett.
Krig är en extrem politisk yttring nu som då. Lärdomar formade om krig är därmed måhända till del allmänt tillämpbara på politik. Clausewitz slutsatser i ”Om kriget” kan kanske lära oss en del om politiken. Vi ger det ett försök, ordet till Carl:

I sin totala form och med hänsyn till sina inneboende syften utgör kriget även en märklig treenighet sammansatt av den primitiva våldsamheten i dess element, hatet och fiendskapen som tillsammans kan betraktas som en blind naturkraft; av sannolikheternas och tillfälligheternas spel, som ger utrymme för ett fritt skapande sinne; och slutligen av att vara ett politiken underordnat instrument, varigenom det betingas av det rena förnuftet.
Den första av dessa tre aspekter hänför sig främst till folket, den andra främst till fältherren och hans armé, den tredje främst till regeringen.

-Carl von Clausewitz (ingen vidare översättning, läs tysk originaltext för förståelse).

De tre krafter som nämns ovan kan i allmänt politiska sammanhang och nutid översättas till:

  1. Motivation. (Vilja och lidelser hela vägen upp från Folket. Stöd i naturkraften folkviljan.)
  2. Handlingsfrihet. (Hela vägen ned från regeringen ut i Myndigheterna finns ett mandat att agera)
  3. Förnuft. (Regeringen bygger överordnade direktiv på en logisk, ständigt aktualiserad, analys)

Utan dessa ingredienser i lagom mix blir det inte mycket uträttat. Vilket förklarar det mesta som (inte) hänt det senaste året, men låt mig bli övertydlig:
En doktrin för krigföring – liksom en doktrin för resten av politikens verkställande – där motivation, handlingsfrihet och förnuft saknas kommer inte att lyckas något vidare.
Betonande av såväl 2. handlingsfrihet som 3. underordning under politikens analys, vilket kan tyckas vara motsatser, är intressant att notera apropå den av Tyskland senare i tiden utvecklade och med framgång använda uppdragstaktiken. Att ge uppdrag om vad som ska ske, men inte detaljreglera hur. 
Varje svensk politiker känner igen dess nutida tillämpning inom politiskt ledarskap. ”Hur ska det göras?” besvaras bäst långt ut i verksamheten, 2. Men samma verksamhet är samtidigt underordnad ett övergripande politiskt formulerat ”Vad ska ske?”, 3. Varje svensk officer bör också känna igen sig.
I vad gäller flyktingkrisen så är den första aspekten 1. påtaglig och har varit länge. Opinionen visar att folket önskar att man tar tag i frågan, men 2. handlingsfrihet att agera har inte funnits ens på regeringsnivå, än mindre delegerats ned och ut i myndigheter. Regeringen Löfven har lamslagits av ett i frågan verklighetsfrånvänt miljöparti, en decemberöverenskommelse och en indolent partiledare för socialdemokratin.

3. Förnuftet har lyst med sin frånvaro. Politiska ställningstaganden har byggts mer på känslor. Vi har inte endast en åsiktskorridor som inneburit ett slags tankeförbud avseende volymer och kostnader, utan även en studentkorridors-mentalitet där det politiska ledarskapet har som tanke att någon_annan säkert tar ansvar och löser problemen bara man inte låtsas om dem. 
En dubbel oförmåga på 3. regeringsnivån, således. Man varken förmår formulera överordnade direktiv, eller göra en ständig aktualiserad logisk analys som de kan vila på. 
Noll koll och ingen kontroll.

Det ordnar sig nog.

Tillåt oss tvivla.
Så av Clausewitz fascinerande tretal, vilket krävs för framgång, så har vi endast haft ett ental. 1. Motivationen, folkviljan. Men utan vare sig 2. eller 3. så är nuvarande regering unikt inkapabel att manifestera denna vilja i verkligheten. Det hjälper heller inte att regeringsunderlaget är en minoritet som ger en mycket dålig spegling av folkflertalets vilja.

– Jamen hörru, svara nu på frågan!

– Nej. Regeringen präglas inte av någon ordning och sannerligen inte någon Preussisk sådan.

Beslut tas efter tid och vånda. Regeringen leder inte, den följer. Den styrs av utvecklingen, istället för att styra utvecklingen. Den gör för lite, den agerar för sent. Man åtgärdar inte orsaker, utan man lindrar symptom ”akut” med ”engångsbelopp”. Regeringen utstrålar ångest och vånda.

Collier kallar tiden fram till Lucia för ångest-fasen. Regeringen Löfven är nu långt in i ångestfasen. I punkten Lucia inser regering och riksdag att utvecklingen inte håller. 

De inför gränskontroller och reglerar invandringen så att takten inte ökar mer.
….

panik-fasen, därefter når inte ner i det gröna fältet. Det vill säga diasporan fortsätter att växa.

– Migrationen. Två scenario framåt, undertecknad 18/10

En anekdot i sammanhanget värd att notera är att statsministern nyligen ljög för folket med påståendet att Migrationsverket begärt att gränskontroller skulle införas. Uppgiften bestrids av Migrationsverkets generaldirektör, som för övrigt varit på semester nu. Nej man har inte begärt detta. Ord mot ord.
När regeringen äntligen agerar om än med blott vissa av de förslag som krävs för en fungerande helhet så vågar de inte stå upp för att de fattat beslutet utan måste peka ut någon annan. Man förstör sin trovärdighet fullständigt. Detta är inte ledarskap. Det är någon_annan_ism och senfärdighet i förening.

Tala lite, tala sant.

Köp lite, betala kontant.

-Torbjörn Bergman, min farfar.


Snabba lån.
Svenskt Näringsliv riktar idag skarp kritik mot finansminister Andersson (s) beslut i torsdagens ändringsbudget att låna 11 miljarder kronor och dela ut dessa pengar till kommuner mfl.
Organisationen menar, liksom jag, att man hellre bör prioritera och effektivisera för att finansera mottagningen, samt inte minst relevant, Agera för att drastiskt få ned den till hanterbara nivåer.
På beskedet från finansminstern ökade räntedifferensen mot Tyskland med 11 räntepunkter, det vill säga  0,11 procentenheter. Tyskland har en likartad migrationspolitik som vår, räntor kan gå både upp och ned en enskild dag men differensen till Tyskland och den drastiska förändringen speglar mycket väl prislappen för den ökade risk som finansmarknaden nu kopplar till Sverige genom det sätt vi väljer att hantera rikets finanser och angelägenheter. ”Akut” med ”engångsbelopp”. Ångest och vånda. = Risk.
Vad kostar detta för Sverige?
11 punkter på hela lånestocken motsvarar 1,5 Miljarder kronor i ökade ränteutgifter varje år.
Anderssonskans SMS-lån får vi därmed betala in vart sjunde år. Det var inte en bra lösning, Magdalena.

-Är du inte lite väl kritisk nu?

En motfråga kan vara ett bra sätt att bemöta retoriska frågor, som den här ovan, ofta ställd av de som inte vill att oppostionens roll är att vara kritisk, utan hellre ser kapitulation / decemberöverenskommelser.
-Är påven inte lite väl katolsk nu?
Men, retorisk tvekamp var inte ämnet, så låt oss ta frågan på allvar. Den borde formulerats såhär:

-Och vad är din lösning då?

-Tack för frågan, såhär ser min lösning ut:
Jag vill se en ny regering, som har förmåga till anpassning och kraft att agera.
Ministrar som snabbt skrider till handling, men är långsamma och ovilliga att sätta oss i skuld. 
En regering som bemyndigar våra myndigheter att agera för nationens bästa.
Jag vill att denna regering väl speglar folkviljan.



Annars då. Vad händer om detta får fortsätta?

Som jag tidigare nämnt i ett inlägg om bland annat Löfvens ledarskapsfilosofi så är Sverige nu inne i två större skeden av förändring där flyktingkrisen är det ena och bo-/byggkrisen är det andra.

Som synes är regeringens reaktiva sätt och vana att låta sig överrumplas av verkligheten i avgörande stora frågor som invandringspolitik något som marknaden sätter en stor riskpremie på. Lägg därtill benägenheten att låna och därmed öka de offentliga skulderna, så resulterar det i högre räntor. Högre kapitalkostnader. 

Detta ränteläge spiller även över till kommuner och landstings lån, samt privata lån för näringslivets investeringar och privata hushålls lån. Samtidigt kyls då samtliga delar av ekonomin ned.
Det är inte endast räntas kommande uppgång, utan även utgiftstakets konstruktion, samt skatteuttagets skarpa ökning i närtid till följd av demografi och migration har en nedkylande effekt.

Det är om inte en perfekt storm som nalkas, så väl ett mycket kallt isbad som vankas moder Svea.

Efter en längre tids snabb uppgång har nu bopriser i Stockholm planat ut. Som en prisbubblas anatomi är i normalfallet så följs detta av en liten dipp på toppen, därefter en kort tids uppgång, en ny utplaning på ungefärligen samma nivå som nu och slutligen kommer en krasch ned långt under den långsiktigt bärkraftiga nivån för bostadsbyggande och en mycket lång återhämtningsperiod.

Den ränteberoende bo-/ och byggmarknaden balanserar på en knivsegg. I detta läge agerar regeringen oförsiktigt med ekonomin. Detta riskerar att i relativ närtid, inom ett år, utlösa ett drastiskt prisfall på bomarknaden. En nittiotalskris i repris. Mot detta driver nu skutan redlös, därför behövs förändring.

Kommentarer:

Kommentera