Erinran. (Om Försvar och säkerhet)

Detta är mitt tredje inlägg på temat försvar och säkerhet. 

Sist varnade jag för att vi sannolikt skulle få se insats av reguljära ryska förband i Ukraina och att militärt engagemang sedan skulle sökas av Ryssland på annan plats när man mötte motgång i Ukraina.

Jag väljer denna dag inte endast utifrån att dessa och fler militära händelser nu också har inträffat. Utan främst med anledning av utveckling på energiområdet som sätter ramar för ryskt agerande.

Rubriken ”Erinran.” är vald för dess många betydelser. Här främst för att berätta att inlägget skall tjäna som påminnelse om vad jag tidigare anfört kring behovet av återtagen försvarsförmåga, hågkomst om försvars- och säkerhetspolitiska sakers natur satt i en historisk kontext och påstötning i nutid för att nå förändring. Men även:

Erinran till politiken – de oansvariga

En civil tolkar ordet som en reprimand för försummelser. Och Sveriges försvar har försummats. Många civila, i synnerhet vi politiker, förtjänar en sådan erinran. Nu har visserligen sönderfallet mattats av, men var mycket drastiskt en tid.

 Jag minns att jag räknade ut det stående försvarets halveringstid under regeringen GP. En takt som i förlängningen hade inneburit att hela försvaret hade rymts i en enda Airbus nu. Jag har inte ord starka nog för min besvikelse över att den trenden alltför länge fortsatte in i regeringen FR och att vi fortfarande under regeringen SL ännu inte nått en politik med vare sig real eller relativ styrketillväxt.

Det kunde således varit värre och utifrån ett styr- och reglertekniskt perspektiv så har trenden med en ständigt återkommande halvering av försvaret nu brutits. Den politiken var djupt oansvarig.

Försvars- och säkerhetspolitiken har alltjämt förbättringspotential.

Vi behöver en försvarspolitik för återtagande av förmågor och en organisation som är förberedd för ytterligare styrketillväxt. 

Krigsmans erinran – de ansvarstagande

En krigsman ser tvärtom positiv påminnelse om dennes plikt i ordet Erinran. Och vi har trofasta krigsmän, om än färre än uppgiften framför oss föranleder. De är djupt ansvarstagande. Som väl är. Tack för er tjänst.

Erinran om tidigare inlägg i debatten

I att ta till sig detta inlägg är man hjälpt av för-förståelse som kommer av andra inlägg från 2013 och 2014. Läs om den ryska regimens makt-tripod, hur regimen styrs till yttre handling av denna, samtidigt som den är dess verktyg. Läs om Gerasimovs doktrin och Clausewitz konstaterande att politik-krig är ett slags kontinuum, blott med olika verktyg. Läs om Rysslands beroende av energi och dess, historiskt i cykler och tre steg pulserande, utbredning. Där vi nu är i mitt i steget mellan expansion över i det instabila läge som kommer före kontraktion. En oberäknelig tid.

Varningsord för försvaret. 13/2 2013
Andra varningen 29/7 2014
Eller så tar vi det igen i korthet här:

Putins manspread och den tripod på vilken rysk makt vilar.

  
Rysslands regim vilar på en tripod, tre maktben. Läget 2016. Bild: undertecknad.



En lång tid har en stor andel av den ryska ekonomins BNP kommit från gas och olja. 

Men låt oss beakta den senaste höjdpunkten. En tid från 2004 då Asiens efterfrågan steg, det var före shale-gas boomen och det förlängdes av att alla LNG båtar styrdes till Japan för att överlappa enegibortfallet efter den tsunami som stängde långt fler kraftverk än Fukushima. Det var en tid av högt pris på fossil energi. 

Denna tid borde använts att diversifiera den ryska ekonomin bort från att vara blott råvaruexportör och viss expertis på krigsmateriel. 

Det var en tid under vilken Rysslands regim inte lika hårt behövde vila på dess andra maktben. Man hade inte behov av att lika hårt spela på nationalism och militär- och säkerhetspparatens makt. Tiden kunde använts att bygga fler ben att stå på, men användes istället för att stärka dessa två befintliga ben inför tider som stundar. 

Därmed är Rysslands regim fast i gamla mönster. I mångt och mycket samma mönster och samma sits som Sovjet och som det japanska imperiet uppvisat.

När så nu gas- och oljebenet vacklar, finns inte längre tid och styrka att bygga fler ben, utan mer av tyngden får läggas på de befintliga två andra benen och åtgärder att stärka det vacklande benet kan förutses.

Vi sammanfattar: Den ryska regimen riskerar att falla genom att omvärldsförändringar gör dess beroende av energi kritiskt. Den har då två huvudsakliga val:

Att antingen:

1. gå mot regimens sammanbrott, eller att 

2. agera och skifta tyngden över till de få maktben man alltjämt har.

Liknelsen med Gorbatjovs Sovjet, som valde sammanbrott och Japanska Imperiets Hirohito som valde att agera ger vid handen att båda vägvalen är möjliga.

Vladimir Putin, är visserligen macho, och i bildens manspread bör man tänka sig benen rakt ut åt sidorna. Som i en kosackdans. Det vill säga, Putin står inte alls på egna ben i kraft av en personkult, utan allt som vilar tryggt på marken och bär upp regimens tyngd syns i bild.

I förlängningen innebär det att om strategi nr två ska vara lyckosam och leda till att man åter kommer i balans så får agerandet antingen (2a balansera) syfta till att invänta och överbrygga händelser i omvärlden som får fossilenergibenet stadigt igen av sig självt, eller (2b reparera) söka att åstadkomma de händelser som gör fossilenergibenet stadigt igen med hjälp,av de två stadiga ben man har.

Under operation Barbarossa satte Wehrmacht av mot Kaukasus och dess oljefält i syfte att finna ett stadigt tredje ben åt tredje riket. Det var ett exempel på 2b strategi som misslyckades. Wehrmacht, vars doktrin byggde på rörlighet, fick aldrig nog med bränsle.

”Man måste tänka långsiktigt och klokt för att inte bli systemets fångar.”

-citat ur Sveriges första energiproposition, 1975. 

Sverige var på sjuttiotalet det land i världen som importerade mest olja per innevånare. Men likt Sverige då och dessförinnan det japanska imperiets importberoendet, så är även extrem export, som Rysslands, en källa till beroende. 

Det är en faktor som sätter ramarna för hur politiken kan agera.

Putin styrs av en sådan ram.


Energimarknaden och handelskrig med energi.

Saudi har ett liknande och ännu högre beroende av olja/gas i andel av BNP som Ryssland. Däremellan Venezuela. Venezuela är redan på knä, medan Saudi obekymrat låter oljan flöda för att skapa överutbud och en än mer pressad situation. Saudis källor är väldigt billiga att pumpa ur och exportera ifrån.

Ryssland har inte denna lyx, deras affär blir negativ långt före Saudiernas. De blöder nu. Deras utbygnadsprojekt läggs på is.

I USA har Trump blivit president. Hans policy handlar om att öka tillgång på energi, genom mer kol och ökad utvinning av olja och gas. Teknisk utveckling på skiffergas sidan har haft samma effekt. Obamas politik handlade om att minska efterfrågan. Sammantaget innebär allt detta att USA blir allt mindre beroende av andras olja. Råvaruberoendet som andel av BNP är samma för Sverige som för USA numera. Lågt.

Sovjet var på åttiotalet världens största oljeproducent, när wahabbisterna i Saudi 1985 plötsligt vred på kranarna för fullt och världsmarknadspriset rasade. Det tog en tid för hela imperiet att blöda ut och dö. Under fyra år fram till 1992 föll den ryska produktionen med 40 procent. Imperiet Sovjet föll. Dess krigsmakt hann rosta upp och brytas ned i processen. Tjugotalet år ur fas med den svenska krigsmaktens nedbrytning därefter.

Afghansk-sovjetiska kriget 1979-89 var även det en åderlåtning, här var saudierna också en stridande part mot Sovjet genom stöd till Mujaheddin. Att detta handelskrig med olja och assymetriska krig fördes samtidigt mot Sovjet är betecknande. Därtill upprätthöll NATO ett för Ryssland kostsamt tryck med kapprustning. Åttiotalet var en tid av upptrappning blocken emellan, medan början på sjuttiotalet varit en tid av avspänning.

Vi upplevde på -00 talet en liknande avspänning. Europa tömdes på amerikanska tunga förband till exempel. Vi är nu istället på -10 talet i en upptrappning både avseende stationering och övningsverksamhet på ömse sidor.

Vi är därför på många vis återigen som åttiotalet.

In på scenen klev nyss en konservativ president, Donald Trump. Dennes energipolitik för gas, olja och kol innebär att öka tillgången. Föregångaren, Obamas, att minska efterfrågan.

Båda dessa presidenters energipolitik och i än högre grad kombinationen av deras policy innebär press nedåt på världsmarknadspriserna för olja och gas. Trump utpekas ofta som ”Putinvänlig”. Jag har ännu inte sett belägg i faktiskt agerande som styrker det, eller motsatsen, men om Trumps energipolitik verkställs är det ett dråpslag mot den punkt där den ryska björnen redan har blödande sår.

Ett hugg i dess ekonomiska muskelmassa av olja- och gas. Kvar har denna sårade björn full funktion i sina  militära klor, sitt nationalistiska psyke och i säkerhetspparatens käftar.

Sårade björnar, en jämförelse.

Hur skiljer sig då denna nya Björn från åttiotalets Björn, som lät sig själv blöda ut.

Det nationalistiska psyket kan fullt ut jämföras med det kommunistiska i det att det ger en gemensam ideologi. Säkerhetsapparaten är jämförbar inklusive dess nyttiga agenters infiltration av rörelser i vårt samhälle och påverkansoperationer. Men stridskrafterna skiljer sig åt.

Den sovjetiska värnpliktsarmen, som användes i Afghanistan, och fanns vid tiden för Sovjets sammanbrott var byggd för att slåss i mycket stora formationer och på ett sätt vi i mångt skulle känt igen från andra världskrigets slagfält. Ett totalt krig mot total seger med striden som första och sista instrument och moderlandets försvar som främsta uppgift. Och vid tiden för Sovjets sammanbrott demoraliserad och i nedbrytning.

Den nuvarande är en reformerad rörlig krigsmakt som slåss inom brigads ram, dvs i mindre snabbare formationer, och i en hybriddoktrin som är väsensskild. Strid ses som ett av många verktyg och helt koordinerad med andra medel än militära. Ett ofta begränsat krig, där syftet oftare är att endast bryta motståndarens vilja eller förmåga, destabilisera, byta dess ledning mot en lojal. Vid denna tidpunkt tillförs ryska krigsmakten ständigt ny materiel och övas i accelererande grad.

Den nya björnens klor, dess militär, är i sammanfattning till sin konstruktion mer lämpad till användning och även i bättre skick att användas än den som Sovjet inte valde att använda. Därför ter sig handlingsalternativ 2, här ovan, som ett alltmer sannolikt utfall. De går idag mot samma läge som då – ekonomisk kollaps – men har en förmåga nu som inte fanns då. Väljer då 2a, eller 2b? Endera är illa nog för oss i Rysslands omland. 

Varför välja? Handlingsalternativ som syftar till att likt 2b långsiktigt reparera och garantera energibenets stadga, men som om det syftet inte nås ändå tjänar syftet att balansera på rysk nationalism och militär/säkerhetstjänstens styrka kan förutses.

Ryska offensiva optioner

Nu har ju grannen en hel palett i sin hybriddoktrin, men låt oss reflektera över några alternativ som innebär användning av väpnad makt.

Om syftet är att garantera och reparera energibenets styrka så kan några exempel ges:

  • Säkra handelsrutter och infrastruktur.
  • Säkra egen tillgång till råvarukällor. Förneka andras.
  • Skapa prispåverkan, genom konflikt i råvaruregion eller regimbyte.

Och om syftet dessutom är att i väntan på en ny gyllene tid av höga oljepris och vid annat än fullständig framgång för dessa optioner kunna balansera en tid på de två benen, så finns ytterligare ett imperativ:

  • Undvik i detta en fullständig och öppen konflikt med samtliga NATO-länder. 

Ett intressant modus vi noterat redan i Georgien är användandet av NATOs stadga omotiverat NATOs utbredning. Man skapar en begränsad  territoriell konflikt och landet ifråga får därme inte söka medlemskap i NATO. Senare har samma teknik använts i Ukraina.

Ser man på vårt närområde skulle en samtidig annektering av tex Gotland och del av eller hela Åland effektivt hindra Finland och Sverige från att söka NATO-medlemskap, samtidigt som det säkrar handelsrutter och stärker inflytandet över de nära randstaterna i Baltikum.

Därutöver ser jag ökad involvering i Mellanöstern, som sannolik. Kris och krig i denna region driver upp priset. Händelser i Jemen och Syrien ska ses i detta sammanhang. Konflikt och oro här ligger i ryskt intresse såväl för oljepris, som vapenexport.

Proxy, att slåss via ombud, kan bli aktuellt för att skapa oro här. Pirater, gerillagrupper, eller att försörja aktörer med vapensystem som tippar maktbalansen i regionen runt persiska Gulfen och löser ut de spänningar som redan finns där i öppen konflikt och därmed driver upp priset.

Omedelbara åtgärder 

Jag har varnat för detta sedan 2013, alltför lite har gjorts och nu är det mycket hög tid. Vi ligger alltjämt tiotals år efter och ur fas med rysk upprustning.

En snubbeltrådsstyrka har satts på Gotland. Det innebär att Gotland blir svårare att ta utan väpnat våld. Men ännu inte svårare än att ta Krim. Ett övertagande av den ön innebär dessutom insatser även på svenska fastlandet.

Den svenska försvarsförmågan behöver därför stärkas på flera platser. Budget till försvaret bör fördubblas, som redan skett i Baltikum.

Vi behöver samverka mer med Finland, bygga förmåga att gemensamt försvara Åland och utöka samarbetet med NATO. Vi behöver föröva och förbereda insats av NATO förband, sådan som amerikansk marinkår, från Norge och in via svenska hamnar.

Vi behöver höja och stärka snubbeltråden som spännts på Gotland till en tröskel genom fler vapensystem och högre numerär. Stärka förmågan att agera under, på och över Östersjön.

De ryska väpnade optionerna i vårt närområde måste göras mindre attraktiva. 

Rätt tid för denna åtgärd är Nu, senast.

-Tack för din uppmärksamhet.
Edit: En timme senare har Ett moderat initiativ från Gunnar Hökmark om att förstärka försvaret vunnit välkommet politiskt gehör och ett halvt dygn senare skrev Blogggrannen Anders G Johansson på samma tema: Höj försvarsförmågan nu!

Kommentarer:

Kommentera