Morotsglappet 63-65+

Statsminister Reinfeldt, fick enormt genomslag i samhällsdebatten med att konstatera några enkla sanningar i pensionsfrågan.

Fler behöver jobba längre. 

Jag kan inte annat än instämma och har tidigare här i bloggen beskrivit det nya moderata uppdraget, att:

Fler behöver komma bättre till sin rätt i arbetslivet. Som en kvalitativ dimension till och en utvidgning av arbetslinjens kvantitativa fokus på fler i jobb.

Så hur får vi fler äldre i jobb och hur kommer deras kvaliteter bäst till sin rätt?

Detta har även tankesmedjan Sverige diskuterat intensivt några dagar i sociala medier och på arbetsplatser. Tack för det statsministern.

När Sverige införde den svenska folkpensionen 1913 var medellivslängden 57 år och pensionsåldern 67 år. Pension fick man uppbära efter att ha varit död i genomsnitt ett decennium. Idag lever man 19 år efter den ”faktiska pensionsåldern”, här utträdesåldern på 63,1 år. Systemet är därmed mer kostsamt nu än när det infördes. Färre ska försörja fler och den utvecklingen fortsätter. Det är en utmaning vi gör klokt i att inte blunda för.

En modifierad bild ur pensionsmyndigheten får illustrera morotsglappet. Avståndet mellan faktisk utträdesålder och den ålder då incitamentet att fortsätta inträder.

Man har rätt att uppbära allmän pension från 61 års ålder. Kritiken som framförts mot att vi vågar diskutera pensionsåldern bygger främst på fruktan att denna gräns skall höjas och att människor skall tvingas att jobba längre fastän de inte kan, vill eller orkar. Kritiken är missriktad. Vårt fokus i detta intervall som kan sägas vara den ”lagstadgade pensionsåldern” har snarare legat på den övre gränsen, 67 år, då en anställds rättigheter såsom anställningsskydd upphör. Den utreds  för närvarande. Och effekten av att flytta upp den till 67 var mycket positiv, när det senast gjordes:

2001 ändrades lagen om anställningsskydd (LAS) så att arbetstagare fick rätt att arbeta kvar till den månad då han eller hon fyller 67 år. De som först berördes av ändringen och således hade rätt till en fortsatt anställning var de som fyllde 65 år i februari 2003. Efter lagändringen 2001 har det skett en tydlig uppgång av andelen anställda personer i åldern 65–66 år.

Denna möjlighet och effekt bör nyttjas igen i takt med att vi lever längre, blir friskare och i allt högre grad går mot ett mindre fysiskt krävande kunskapssamhälle. Allt annat vore resursslöseri. Var femte högutbildad i åldern 65-74 jobbar redan.

Moderat politik har sällan fokus på att tvinga människor, utan på att skapa möjligheter. Vi har infört sänkt löneskatt för de yrkesverksamma som fyllt 65 vid beskattningsårets ingång, liksom förhöjt jobbskatteavdrag för dessa. Det gör det mer lönsamt att jobba efter 65.

Ett resultat av detta är att det på tio år har det blivit dubbelt så vanligt att seniorer startar eget. och att 4 av 10 i övre medelåldern kan tänka sig att bedriva företag efter pension, merparten har en affärsidé.

Vi bör fundera mer på hur vi kan skapa trygghet, möjlighet och drivkrafter för fler av dessa potentiella entreprenörer att ta klivet medan de alltjämt har viljan.

Men här är ytterligare en signal. Självfallet bör även mer av denna arbetslust och erfarenhet få utrymme inom formen av anställning.

Är det måhända så att anställningsformens krav och utformning av idag är skräddarsydd för en medelålders heltidsarbetande och att vi behöver förändra vår attityd till äldre och finna nya former för anställningar där seniorer kommer bättre till sin rätt? Jag tror det. Dagens tvära slut på yrkeslivet är en extravagant brain-drain, en kompetensförlust för företagen och ett abrupt slut på den sociala samhörighet och känsla av att göra nytta som en anställning ger den anställde. Här får vi lov att anpassa oss till en ny tid.

Det finns ett utrymme för att ha seniorer på deltid i arbetslag av blandad ålder, som samhället inte har vett att nyttja fullt ut. Det är brydsamt att av de som jobbar i åldern 65-74 är det endast hälften som är anställda. Detta kan också ses som tecken på att den trygghet som pensionen ger är vad som krävs för att flertalet ska våga sig på att bedriva företag och att med bättre trygghet för entreprenörer många av dessa kunnat vara fria företagare hela livet.

Ekonomiska styrmedel är framgångsrika. För den som jobbar efter 65 har total skatt sänkts med 3,5 gånger så mycket, sedan 2005, som för den medelålders som arbetar, räknat på en bruttoinkomst i Skövde om 20.000 kr. Såväl löneskattesänkningen som jobbskatteavdraget är större för den verksamme 65+ aren. [källa:räkna ut din skatt på sajten ekonomifakta]

Vi har ingen generell pensionsålder i Sverige, mer ett intervall från 61 till 67. Den faktiska pensionsåldern är dryga 63 år och ”moroten” att fortsätta jobba efter pension inträder först året efter man fyllt 65. Det är ett glapp på två år, mellan det att genomsnittspersonen slutar och det att incitamentet att fortsätta jobba inträder.

Jag vill föreslå en sänkning av gränsen för när denna ekonomiska morot uppenbarar sig. Förslagsvis kan man börja med att stimulera fortsatt arbete det år vid vars ingång man fyllt 64. Då tror jag att drivkraften att jobba längre skulle öka.

Det var en god ide att införa dessa lättnader. Det vore en än bättre ide att låta merparten se vad den innebär.

Möjligheten att börja ta ut sin ålderspension trots att man fortsätter jobba bör även den kvarstå, det ger ekonomisk injektion som är behövlig då man startar eget och ett nödvändigt tillskott för den som vill fortsätta på deltid.

 

Kommentarer:

Kommentera