Vinst i välfärd, studie av positionering & Löfvenstrategin.

Sahlinstrategin, blev aldrig ett begrepp. Jag tror altjämt detta är den enda blogg som Google hänvisar till för den som vill sätta samman den förr-förra (s)-ledaren med ordet strategi till ett begrepp. Där fanns ingen master-plan.

Så kom Juholt, med varken taktisk eller strategiskt refinemang. Men med lysande förmåga att agera i stunden. En do:er. Stor operationell förmåga, för att ge denna realtidsnivå ett namn. Dock kan man i efterhand konstatera att det taktiska och strategiska stöd som han borde givits av stockholmscentrerad partielit i mångt och mycket ägnades åt att utveckla taktiker och strategier för att få honom utbytt.

När vi nu söker bedöma den senaste s-partiledarens tankar, låt oss göra det mot bakgrund av den fråga som gav Juholt så många fiender inom partieliten.

Vinst i välfärden.

Löfven går inte före här, han väntar in.

I det valet utsätter han inte sig själv för den spänning som kommer av att partiorganisationen är kluven i frågan. Klyftan går – mycket grovt förenklat- snett uppifrån inom partiets pyramid. Toppen är mest för, men det mesta av basen är mot.

Vad han däremot utsätter socialdemokratin för är en annan spänning.

Socialdemokratin har ett hårt slag att vänta, när oppositionens vänstra flygel nu i denna stund, med (v) ledaren Jonas Sjöstedt sviker den enade fronten gör 90graders sväng och kommenderar framåt. (v) Formulerar tydliga budskap och går till angrepp mot den socialdemokratiska centerformationen. Väljare ska vinnas, det är Jonas mål och metoden värdig Pyrrhus.

Men där finns ingen strategi i detta, inget lag och ingen gemensam motsvarighet till borgerlighetens allians, för att vinna slaget, för att vinna valet.

Vad blir Löfvens motdrag?

Att inte agera, inför sådan förändring och i sådana här skeenden är en synd som är större än att agera och göra fel. Men acceptansen för felsteg är inte stor och Löfven sitter still.

Låt oss betrakta saken.

Det är inte ja eller nej. På en skala finns positioner de flesta svenskar skulle säga ja respektive nej till.

Vinst är nödvändig, eftersom vi har inflation som urholkar värdet av kapital innebär en måttlig vinst om 2 procent bara att man bibehåller det reala värdet.

Nog kan de flesta enas kring att en vinst i form av värdesäkring är helt OK för den som bedriver välfärd. Skövde kommun har det kravet på sig självt.

Med lite tydlighet och mod att förklara självklarheter skulle man vinna stort förtroende.

Därtill tycker de flesta att vinst i välfärd är OK. Att de entreprenörer som bjuder på att asfaltera våra vägar har ett vinstpåslag i sina kalkyler, stör ingen.

Men när de går ihop i oligopol, delar upp maknaden sinsemellan, köper upp konkurrenter och lägger ned och roffar åt sig ockerpriser. Ja då anser nog alla att vinsten är för hög.

Mellan dessa ytterligheter kan man i vart parti med enkelhet dra en gräns som man är enade kring.

Men Löfven väntar.

Det enda som kan komma ut av det, är att Sjöstedt stjäl stora delar av socialdemokratins väljarbas. Följer därpå ytterligare uraktlåtenhet att agera ja då väntar att regeringen formulerar en ståndpunkt som många av de resterande socialdemokraterna köper, genom att ta ett halvt steg bak i den expansion av entreprenörsskap vi sett. Kanske lite mer styrning och kontroll, det vore bara bra.

Och att vi sedan Går till val med en borgerlig politik som attraherar socialdemokrater och ett alternativ som till stora delar dikteras av en Jonas Sjöstedt (v) med över tio procent.

Så, Löfven har en strategi, den kallas: Det ordnar sig nog.
Löfven har en taktik, den kallas: Vänta och se.

Det är inte ett upplägg ägnat åt att leda Sverige genom skeden av förändring, för:

Det är förmågan till anpassning och kraften att agera som gör att man blir vinnare i skeden av förändring.

Kommentarer:

Kommentera