Varningsord för försvaret.

Den svenska försvarsmakten har debatterats intensivt. Det är välkommet.

På försvarsområdet har handlingarna de senaste åren dominerats av inrikespolitiska målsättningar. Stora konsekvenser har finansiella målsättningar, klass-ideologiska, regionalutjämnings-, blockpolitiska- och näringslivs- mål haft på försvarsmaktens förmåga.

Dessa varningsord skrivs därför att den epoken närmar sig ett slut.

Krig, disponering av stridskrafter i fred, uttalande av doktriner för dess användning och planer för försvarsmaktens utveckling över tid är samtliga politiska handlingar, om än våldsanvändandet och hotet av detsamma omfattar andra verktyg än politik i övrigt.

Politiska handlingar, som dessa ska ses och förstås i sitt sammanhang med politiska målsättningar.

Liksom försvarsmaktens förmåga nu (nyss, eller strax, beroende på vilken slags konflikt som avses) bottnat ur och plågsamt långsamt repar sig, så är det andra målsättningar – än de som orsakat fallet – vilka nu i högre grad bör ligga till grund för dess utveckling, doktrin, disponering i fred och insats i krig.

Vi är i en brytningstid. Mål som rör Sveriges säkerhet bör åter sättas främst.

Försvaret liksom försvars- och säkerhetspolitiken i stort skall vara effektiv och ändamålsenlig.

Vi bör då ta vår utgångspunkt i formandet av politiken i detta ändamål: En garant för Sveriges säkerhet.

Vari ligger hotet? Låt oss först konstatera att faran med brister i säkerhets-/försvarspolitik och i försvarets förmåga inte endast handlar om hotet att förlora fullskaliga krig på egen mark.

Sverige har efter det att de totalitära staterna i öster kollapsade, under en tid, legat i en avspänd del av världen. I öst har man denna tid saknat såväl vilja som förmåga till aggression i vårt närområde om än det nu förändrar sig hastigt i vad avser förmåga.

I väst har den tyngsta aktören disponerat om, USA flyttar hem sina tunga brigader och understödsflyg, men bygger i samverkan långräckviddigt luftvärn ut i Europas hörn. Defensiva förmågor ges utrymme på bekostnad av offensiva, man bygger skalskydd, behåller en del baser. Men man trappar också ned kraftigt på markförband. Det lämnas åt Europa att stå för sin egen säkerhet.

Balkankonflikten, Libyen och Mali är några exempel på konflikter i Europa och dess närhet där USA visat en alltmer återhållsam hållning. Syrien kan också ses i detta ljus.

USA ingriper i direkta hot mot dess allierade, skyddar sina baser och USAs egen energiförsörjning. Men tycks i minskad omfattning intresserad av att lösa andra staters egna konflikter i vår region, de får finna sin egen balans. Syrienkonflikten skall också ses i detta ljus. Med trygga egna gränser fokuserar USA på sina försörjningslinjer i mellanöstern och i stilla havsområdet.

Säkerhetspolitiskt har väst dock genomfört den största offensiven i min levnad genom EUs och NATOs utvidgning österut. Processen har varit fredlig, men medför en ny säkerhetspolitisk karta. Exempelvis luftpatrullerar NATO flyg över Baltikum tätt inpå det ryska hjärtlandets befolknings- och administrativa centra.

Ryssland gränsar nu till NATO i de flesta vädersträck. Finska viken – Finland är ett undantag men utgör tillsammans med Sverige endast en ö, eller bufferrt, i Natos 3/4 inneslutning av Ryssland.

20130212-195244.jpg

NATO (wiki)

För att åter anknyta till inledningens konstaterande att krigskonst är en delrymd av begreppet statskonst, så tar vi en liknelse:

Vårt närområde, Norden, är ur rysk synvinkel, den geopolitiska motsvarigheten till mittenväljarna. Området är av avgörande betydelse. Det kommer av dess läge nära ryska befolkningscentra och handelsrutter.

Utan Norden utvecklas inte Ryssland i önskad riktning, det blir undanträngt. Men emedan man vinner mittenväljare med argument och förslag, så har varken Ryssland eller vi dess grannar över tid alltid inskränkt oss till dessa fredliga medel.

Det visar en kort historisk utflykt. Landet ersatte Sverige som regional stormakt i samband med det stora nordiska kriget och vann tillgång till Östersjön i och med Sveaborgs fall och bildandet av St. Petersburg. Finland har återkommande varit slagfält. Karl XII tågade mot Moskva. En historisk anekdot kan vara av särskilt intresse att nämna:

Den ryska östersjöflottans första åtgärd under första världskriget var att sätta kurs mot Gotland, för att söka upp och sänka sin svenska motsvarighet eller tvinga den i hamn för resten av kriget. Anledningen var misstankar om att Sverige stod i begrepp att ingå en allians med motståndaren Tyskland. Ryska flottan vände halvvägs med oförrättat värv då man fått klarhet i att Sverige förhöll sig neutralt.

Anekdoten är tänkvärd, vår motsvarighet för knappt hundra år sedan till en Kubakris är dock tämligen okänd. Den omfattar dåtidens sätt att dominera Östersjön, visar på ett värde av att inte ingå i en allians, samt visar på att det tar tid från det att folket ser behovet av en försvarsupprustning, såsom skedde i pansarbåtsinsamlingen 1912 och tills dess att försvaret är vederbörligen upprustat. Den nämnda båten löpte av stapeln 1915 och försvaret i övrigt var i skick strax efter krigsslutet.

Att bygga försvarsförmåga tar tid, behovet kan uppstå snabbt, det kräver då som nu framsynthet.

Handelsrutterna norr om Norge, via finska viken och Baltiska hamnar över Östersjön och på senare tid pipelines har en stor ekonomisk betydelse för Ryssland. Ryssland växlar med Saudiarabien som världens största oljeproducent, 40 procent av denna olja passerar Östersjön.

Drivet av en växelverkan på marknaden mellan leveranssätt, samt det att gas ersätter olja sker en utveckling nu i vårt område med säkerhetspolitiska konsekvenser.

Ryssland har världens största reserver av fossilgas och står för en tredjedel av behovet i resten av Europa.

I akt och mening att minska, eller snarare hålla igen på ökningen, av det beroende som kommer av att ha sin energiförsörjning till stora delar kontrollerad av Rysslands tämligen auktoritära ledning vidtar flera Europeiska länder uppförande av LNG terminaler. Pipelineprojekt vilka kringår Ryssland i söder, samt icke att förglömma angreppet på Libyen vilket säkrade energileveranser.

Man avser försörja sig med flytande kyld gas via tankfartyg, för att inte i lika hög grad vara sårbar för påtryckningar från en aktör vilken kontrollerar gaskranen. Även Sverige agerar på detta vis, anläggningar kommer finnas i flera hamnar. Nynäshamn var först 2011.

Jag tog upp frågan om gas i energisystemet till Statsministern på besök i Skaraborg 2007 och han var tydlig med att rysk gas ej kom i fråga eftersom statsledningen där uppvisat benägenhet att använda energileveranser som maktmedel.

Ryssland kontrar genom att dels sänka priset på gas i sina pipeline men även genom att bygga egna exportterminaler för LNG, flytande fossil gas. Detta är en nutida, men mer fredlig, parallell till Sveaborg/Petersburg. Ryssland önskar – behöver – ha åtkomst till marknaden och denna åtkomst går över Östersjön.

Bloggen Cornucopia beräknar den ryska fossilenergiexporten förbi svenska vatten till 954 miljarder SEK. Därtill kommer godstransporter

I vår närhet byggs en stor LNG terminal i Primorsk.

Värdet som transporteras ökar.

20130212-202717.jpg

Grafik: Rysk energiinfrastruktur. Pipelines och utskeppningshamnar.

De säkerhetspolitiska implikationerna av denna kraftigt ökande fartygstrafik är att den är sårbar, mer sårbar än den gasledning – världens längsta på havsbotten – som nyligen dragits i Östersjön.

Sårbarheten av det som transporteras ökar.

Östersjön för Ryssland vad gulfen är för USA och finska viken har samma betydelse som sundet vid Hormuz, med den skillnaden att Rysslands andra stad ligger där och inte tryggt på andra sidan jordklotet.

Sverige har gjort utfästelser att bistå EUs medlemsländer, inklusive Baltikum, och de nordiska länderna, inklusive Norge och Island, även med millitära medel i händelse av konflikt. Detta har gjorts relativt nyligen i den så kallade solidaritetsförklaringen

Dessa utfästelser förpliktigar att man bygger förmågan att hjälpa för att vara trovärdig.

Den ryska synen bygger på Europa och Ryssland som likvärdiga storheter och tanken om intressesfärer. Upprätthålls inte säkerheten i Baltikum, med dess vitala utskeppningshamnar, ryska minoriteter och omedelbara närhet, så anser man sig ha rätt att agera. Samtidigt är det glasklart idag, vad som var oklart 1914, hur Sverige ställer sig i en konflikt som involverar något av alla de länder som sitter på Ryska exportrutter norr om Norge och genom Östersjön.

Därmed är risken för att en ur rysk synvinkel säkerhetsbefrämjande operation i ishavet, i Östersjön och/eller i Baltikum, kan komma att inkludera att man samtidigt lyfter en preventiv sköld mot Sverige med andra armen. Ön Gotland har med pekats ut som en plats för en sådan handling.

Rysk övningsverksamhet intensifieras. Närmast Zapad 2013. Dess motsvarighet 2009 omfattade större styrkor än vad det önskade samlade svenska försvaret år 2019 om bla två mekaniserade brigader, som titulerats ”enveckasförsvar”.

Materiel tillförs. I vårt närområde sätts två nya ”arktiska” brigader upp i norr. De tillförs ny materiel.

Man tar det som fungerar, bl.a. Kopior på svenska översnöfordon.

20130212-220610.jpg

Bild på rysk bandvagn från bloggen oplatsen

Enhetsstridsfordonet ”Rytsar”, vars utveckling nyligen har presenterats som ämnad för arktisk miljö har delad kaross, två motorer och elektromagnetisk drivlina.

Jag konstaterar att det konceptet också är en råkopia av en svensk ide från Hägglunds – SEP, splitterskyddad enhetsplattform – vars utveckling lades ned 2008 för att den var för dyr att utveckla enkom för det svenska försvaret.

Det är bara några exempel, uppradningen kan fortsätta länge med luftvärns och flygvapenförmågor, men låt mig nämna LHD:er av Mistral klass.

Två st. kommer tillföras, med hemmahamn St Petersburg. Det är fartyg för amfibiska operationer, vilka rymmer ledningsfunktioner, luftvärn, marininfanteri, pansarfordon och ett tjog helikoptrar, däribland attackhelikoptrar.

Det var med hjälp av sådana plattformar i Medelhavet som Västmakterna återupprättade energiförsörjningen från Libyen. De är genuint offensiva verktyg och man köper dem för att placera i St Petersburg.

Förmågan i Öst återupprättas, medan det vakuum som USA lämnar (kvar stationerade i Europa är i form av armestridskrafter inalles två lätta brigader dvs mindre än ”enveckasförsvaret”), medger inte att Europeiska stater även de uraktlåter att upprätthålla förmågan. Gör vi det i vårt område kommer det att fyllas, så som millitära vakuum alltid fyllts genom historien.

2019 och två brigader får därför inte utgöra en bortre horisont för en försvarsdiskussion. De säkerhetspolitiska skeenden som ligger bakom är större och trenderna varaktigare än så, men ridån för denna sida går dock här. Ber att få återkomma med inlägg.

Del 2 : Andra varningen

Kommentera